Den här söndan började i motionsspåret. Jag har som mål att ta ett varv i 5-kilometersspåret varje vecka i höst och vinter, helst när det är ljust.

Idag överraskade jag mej själv med att det faktiskt gick bättre än jag väntat. Sådär så att jag var nästan piggare när jag kom hem än innan. Sånt man hör talas om.

Jag har ju varit utbränd i 100 år ungefär och då blir man bara tröttare av att träna. Men tydligen kan det vända ändå. Bra va.

Palettblad och basilika, båda lika känsliga för kyligt väder. Nu får dom flytta in. Det är inte särskilt varmt på nätterna nu, och jag funderar på vad som behöver skyddas från frosten.

Palettbladen ska få stå i köksfönstret i en lång rad. Det blir perfekt. Och resten av krukväxterna som varit på balkongen i sommar ska såklart också få komma in. Kanske att en del av dom behöver lite ny jord.

Det är en del att ta tag i helt enkelt. Jag brukar tänka att jag förbereder våren. För vem vill hitta en massa gamla grejer i vår när vårsolen tittar fram.

När började jag att röra på mej? Det har jag väl alltid gjort! Däremot har ambitionsnivåerna skiftat. Det har blivit massor av promenader genom åren. Det senaste året varvat med yoga, för att inte stelna helt.

I somras blev det några skogsturer. Det gav mersmak. Plötsligt verkade motionsspåret som det enda rimliga alternativet. Nu är målet att komma ut varje vecka tills det blir vår. För på våren vet man aldrig … då kanske den nya orken kommer till användning.

Jo, jag vet. Det är massor att göra. Jag har också massor att göra. Jag var uppe klockan sju och tvättade, och försökte fixa diverse krångligheter på fömiddan.

Men sen. När jag tog med lunchen ut. När allt är lugnt och stilla. Man kan höra tåget på avstånd och fåglar. Ekorrar som hoppar och fåren som går i högt gräs. Såna ljud man knappt visste att dom fanns.

Jag sitter kvar här helt enkelt.