Undrar om Marteus visste vad hon drog igång när hon skrev sin ledare i Expressen i början av januari, Hur många smörknivar tål Sverige?, där hon tycker att skolslöjden bör prioriteras bort? Att det finns för få utbildade lärare verkar vara ett tunt argument, och de andra argumenten svarar Åsa Linderborg på i artikeln Mer slöjd åt folket!

Linderborg har helt klart en poäng när hon menar att möjligheten att prova på gör att man har större möjlighet att välja ett praktiskt yrke, att de praktiska yrkeskunskaperna behövs i ett samhälle även om man själv betalar för att låta någon annan göra jobbet.

Sen dess har det bara swishat omkring ord som avkoppling, återbruk  och lokalproducerat, för att sedan gå över i identitet och nyskapande. Det där sista var nog ifrån Formex, tror jag.

Både rektorn på Sätergläntan och tidningen Hemslöjden konstaterar att 2016 börjar bra för alla oss som uppskattar slöjd och hantverk.

Själv tänker jag att vi inte riktigt vet vilket stort kulturarv vi har i det här landet. Under ganska många år nu har jag haft kontakt med ett antal vävare och andra hantverksbloggar över hela världen. Och jag har läst ännu fler. Det jag har lärt mig är att vi är helt unika i Sverige.

Mina vävvänner på andra sidan jordklotet känner nämligen inte bara till ABBA, de känner också till Sätergläntans utbildningar och läser Vävmagasinet.

Gör du?