Igår kväll var jag och lyssnade på Kattis Ahlström och Tomas Sjödin. Temat var; Hur i all världen hamnade jag här?
Med rätta kan man tänka att det ämnet ligger en bit utanför vad den här bloggen brukar handla om. Det trodde jag med. Men kvällen avslutades med att Tomas läste en bit ur sin nya bok, och den biten handlade om en trasmatta.
Tomas och hans fru röjde ur garderober och förråd efter att det sista barnet hade flyttat hemifrån. Då hittade de en ordentlig mängd lakan, påslakan och kläder som de egentligen inte ville göra sig av med. Då kom de på idén att låta väva en trasmatta av dem. Så nu har de en matta i blått i köket. Fyra meter och 20 år av minnen.
Det är kanske så man ska göra för att ha minnena samlade på ett ställe och både barn och ev. barnbarn kan titta, skratta och minnas.
Ja, visst är det en fantastisk idé?
Ja vad lycklig den väverska måste ha känt sig som så ärofyllt gjort inslag för inslag av så många minnen. Väldig spännande tanke tycker jag.
För övrig ser jag att du har arbetet fantastiskt ihärdigt och hårt inför marknadsdagar. Lycka till, verkligen och jag hoppas det finns de som gillar köpa handvävt!
Hälsningar Meta
Verkligen, ett hedersuppdrag.